För kollektivet

En sak vill jag klargöra, detta är inte bara en privat angelägenhet. Jag trodde aldrig, och jag menar aldrig, att jag skulle sitta och skriva blogg i mitt framtida liv. Men här sitter jag. Men inte för att jag anser att min jeansrumpa är så pass intressant att andra vill hålla sig aujour med hur den mår. Utan jag ser rött. För vår allas skull.

Jeans är det vardagsplagg vi alla vill ha. Det är enkelt, det mesta passar till, varenda färg funkar till jeans och i stort sett varje material. Det är slitstarkt och tål alla typer av situationer. Och alla möjliga vätskor och fläckar - då jag är otroligt begåvad inom området att spilla diverse drycker från öl till saft till vin till vatten över mig själv. Hur bra är då inte jeans? 

Men har man råkat få hålla till godo med en kropp som mest liknar en bowlingkägla, en coca-cola flaska, ett päron eller en kyrkklocka ja... då är det svårt med proportionerna. 

För ingen vill väl se baktung ut? 

Det är inte sällan jag hamnar i ett provrum med ett par jeans i famnen och hoppas. Eller nja, jag brukar se uppgivet på dem och tänka bittra tankar för mig själv men ändå tycka att "man måste ju prova, det går ju inte för sig att bara gnälla över läget". Det slutar oftast med att jag lämnar butiken arg. Ledsen. Bitter. 

De senaste två dagarna har jag och mina kära moder försökt hitta stövlar och jeans inför en stundande Irlandsresa. Irland = kan vara blött. Blåsigt. Rått och kallt. Och underbart.

Det gick max en halvtimme, jag blev irriterad över mitt i-lands problem och till sist försökte min mamma (med en ängels tålamod) släta över eländet med något uppiggande såsom en ring eller lite mintkyssar. 

Och det löser ju saken för stunden. Ett par mintkyssar, en liten sockerchock och jag är glad igen. Men sen hamnar man ju där, i det förbaskade provrummet en annan dag och samma situation utspelas. 

Jag vill ha ändring. För min egen del kräver det nog en del aktivt sökande. Men på det stora hela, kanske det kräver en enad aktion. Ett behov från marknaden. Skapa kläder som formar och ger oss den siluett vi eftersträvar - istället för att se till ideal. I slutändan är det ändå vi som accepterar att byxor/jeans ska vara ett sådant sjå, istället för att se hur vi kan påverka situationen. 

Det må vara ett "lätt" ämne, men jag gör det för min mentala hälsas skull. Faktiskt. 

"Caught with my butt hanging out of my pants, waiting for some kind of lucky chance. But nothing ever comes to those who wait"

-Blake Babies (I'll take anything)